Här är kläder, skor och smycken jag kommer ha på skolavslutningen^^

Kolla även in min lillasysters blogg!

http//www.Colorpostsforu.bloggplatsen.se

Äventyr!

[Bild]

[Bild]

no words in the world can describe how much i love TH and how much i wish to meet them! soon the new album will come and hopefully there will be a new tour! and lots of new meets and greets!! i cant wait any longer!

om ni vill veta mer om mig bara fråga mig här eller på min ask http//www.ask.fm/funnyandbunny

jag har haft fullt upp den senaste tiden, och inte haft lusten att skriva på länge. Väldigt mycket har hänt sen sist -.- de är ca 1 V kvart tills sommarlov! jag har mått piss på många sätt den senaste tiden och de gör jag fortfarande, ja har bett mamma att skriva in mig hos någon ordentlig psykolog istället för skolkuratorn -.- vilket hon inte lyssnar på.

min deprition har i helhet gått väldigt mycket upp och ner.

Jag vill inte ha några jävla kommentarer om det ja kommer att skriva nu, jag är inte ute efter att få uppmärkasmhet, jag vill inte höra att någon tycker synd om mig eller något sånt skit för de är de inte, ja har min blogg för att jag ska kunna skriva om hur jag mår och få släppa ut mina tankar och känslor för en stund. vill ni inte läsa denna delen så hoppa över den då!

Mina bästa vänner vet om att ja skär mig, dom tycker det är lika dumt som jag gör men i stunden då man mår som sämst värkar det inte som om det inte finns någon annan utväg... efteråt ångrar man det man mår mer dåligt efter,

man ångrar ärren som kommer att sitta på sin kropp efter, men just i den stunden man tar rakbladet mot huden känns de bättre för en liten stund tills man kommer tillbaka till verkligheten. jag har varit deprimerad i över 2 år. nu är de dags att ni får höra min historia, för ett tag sen mådde jag sjukt dåligt över så jävla mycket skit som håller på just nu, som skolan, vissa av mina vänner, min kropp, mitt liv i allmänhet. jag fick deperitiontabletter ett tag för att jag skulle må bättre, som ni kanske märkt hjälpte det inte ett skit, jag blev deprimerad över att jag har gått upp i vikt. när mina vänner berättar om sin vikt mår ja dåligt men varför inte bara hålla ett leende på läppara och försöka låta glad för deras skull som vanligt? Jag har försökt med att inte äta, jag har försökt med att spy upp min mat, jag har försökt att träna bort de. inget hjälper på mig antagligen för att jag inte klarar av att vänta på ett resultat. 

Jag berättar inte detta för att jag vill såra folk i min närhet jag berättar detta för att jag behöver få ut det någonstans, jag har hållt på detta aldreles för länge nu. Jag har bett om hjälp allt för många gånger utan att få den.

Jag har ärr över hela min kropp, vissa mer synliga än andra. jag vill bara säga att jag försöker att vara glad så ofta jag kan, jag försöker att visa den glada tjej jag var när jag var liten innan allt skit började, men det går inte alltid, ibland tar allt skit över och jag kan inte göra något åt det. Nu kommer det säkert komma en liten skit och säga att det bara är att släppa rakbladet eller bara låta bli, men de är inte så jävla lätt att bara sluta. en människa som säger det har ingen jävla aning om hur det är, det är ett beroende, tänk dig som om du skulle röka och någon random människa säger att de är idiotiskt och att du ska sluta, det är extakt samma sak. 

vart ska man änns börja när de kommer till skiten i skolan?!

När jag började trean hade jag en lärare som inte riktigt var så frisk i huvet kan man kalla de, hon tyckte att jag var korkad och att jag inte kunde lära mig saker, så hon satte mig i grupprummet varje lektion med en massa uppgifter som jag inte ens fick någon förklaring eller genomgång till, dom skulle jag göra till lektionen var klar, varje gång det var ett grupparbete mådde jag dåligt efter som jag fick känslan av att jag inte var en i klassen. Eftersom jag inte fick någon genomgån eller något till mina uppgifer fattade jag knappt vad jag skulle göra vilket ledde till att jag fick fel på mina uppgifter, sen när klassen hade prov så hade jag inte fått den kunskapen jag behövde för att kunna klara mina prov så jag hade inte godkännt i mina ämnen. under utvecklingssamtalen berättade min lärare att jag tydligen hade någon from att svårighet att lära mig saker, så skolan tyckte att vi skulle göra en utredning för detta, så jag fick träffa en special psykolog som ställde några frågor och jag fick göra några uppgifter, några veckor senare fick vi svaren... Psykologen kunde inte setta den diagnosen skolan hade hoppats på, min skola då tyckte att jag hade inlärningssvårigheter, villket jag inte hade, det vissade sig att jag har lättare att lära än dom flästa i min ålder. Psykologen förklarade att jag fattade saker mycket snabbare än vad resten av min klass så när jag hade fattat vad vi skulle göra blev jag utråkad och började pilla med andra grejer. Min lärare vägrade att lyssna på detta så jag fick fortfarande vara i ett grupprum där jag skulle göra mina uppgifter, detta slutade med att jag inte ville gå till skolan och att jag allderles för ofta gick hem eller stannade hemma från skolan. Jag började halka efter ännu mer, detta pågick i tre år. när jag började 6:an och kom till en ny skola så tyckte vi att det värkade mycket bättre... jag började bli mobbad för att jag hade en annorlunda stil än andra, vilket jag fortfarande inte kan förstå att folk ska trycka ner på någon för att den personen har vallt en stil som dom tycker passar sig själv! det är helt jävla sjukt. På den skolan skulle dom ha alla mina papper från min tidigare skola och allt från mina psykologer, min skolgång gick inte direkt uppåt jag mådde fortfarande sjukt dåligt i skolan och bara vara i en skolmiljö, jag började vara otrevlig mot mina lärare, jag ville inte bry mig om att jobba eller något sådant. 

i sjuan började några i min klass då kalla mig för clown för att somsagt jag hade en annorlunda stil. jag pratade men skolpsykologen och psykologen på BUP. 

Jag hade nästan ej godkännt i alla mina ämnen, jag lärde mig ingenting. samma på denna skolan var att dom inte fattade att jag behöve mer hjälp med mina studier än vad dom andra eleverna behövde. jag fortsatte att säga att jag mådde dåligt för att få gå hem och få slippa vara i skolan, jag blev hemskickad för att jag hamnade i ett "slagsmål" med en i min klass det var inte direkt första gången... i 8:an blev jag äntligen sjukskriven från skolan dom sista 5 veckorna, jag skulle fått hemskolning/alla uppgifter som min klass gjorde skulle jag få göra hemma. vilket min skola var inkapabel till att göra. så jag gick ut 8:an med F i nästan alla mina ämnen. jag har välldigt svårt för att sätta igång och börja göra något. i nian fick min mamma nog av den skolan när en av mina lärare gick personligen fram till mig mitt under en lektion och sa till mig "Du är ett psykfall, du är dum i huvet, du har inga vänner, ingen här inne tycker om dig" jag bara satt där i typ 3 sek innan jag faktiskt fattade vad hon hade sagt till mig, så jag reste mig upp och sa till henne "fast ska vi verkligen gå in på alla dina brister? du lär inte ut något här inne, alla som sitter här har inte någon som helst respekt för dig, du kan lika gärna gå härifrån för jag har inte lärt mig ett skit senja g kom hit, hopa ut genom fönstret eller något, jag kan hjälpa dig om du vill" efter det gick jag ut därifrån och gick upp till rektort berättade vad som just hade hänt och det ända han sa var "du kan gå hem nu, du är nog bara upprörd för att ta en konverstation just nu"

efter det krävde jag att antingen åker den kärringen härifrån eller så åker jag. Efter den terminen bytte jag skola, med tanke på mina betyg fick jag gå om sista terminen på 8:an så just nu går jag i åttan igen, jag har fortafande super svårt att lämna in mina uppgifter eller att bara sätta mig att plugga överhuvudtaget. Jag har helt änklet inte haft den bästa upplevelsen i skolan, alla vuxna jag känner har alltid sagt till mig att när jag börjar jobba kommer jag att sakna skolan, med tanke på min skolgång hitils tror jag knappast det.

Pga att jag fick gå om och hoppa ner en klass så slutade ju inte direkt mobbningen från min gamla skola, nu är de även några av mina gamla vänner som hackar på mig och tycker att jag är en mongolid och allt jävla skit. 

Precis efter att jag hade bytt kommer en kille i min gamla klass och skickade till mig "dö seriöst ingen skulle bry sig ändå" inte direkt första gången jag hörde det, men just den gången gick det inte att ignorera, jag skrev ner allt jag har gått igeonm och alla gånger jag faktiskt funderat på att ta livet av mig för att bara sluta allting. ändå har alltid samma saker hindrat mig. mina vänner och mitt mål att träffa Bill, även att se TH live, att få gå på deras meet and greet. detta är det ända som har fått mig att inte ställa mig framför tåget. de har inte hindrat mig från att skada mig själv, jag ångrar det men samtidigt göt jag inte de. jag har sökt hjälp för min depression flera gånger, hitils har jag inte fått den hjälp jag behöver, men det kommer antagligen nån gång. 

antingen kommer du tycka illa om mig nu eller synd om mig, eller så bryr du dig inte. jag vill inte ha några jävla kommentarer om att jag vill ha uppmärksamhet eller något sånt! jag behövde få ut allt. tyck va fan ni vill om mig jag tänker inte bry mig mer! jag försöker sluta skära mig och jag försöker att få hjälp. så tills jag får en psykolog som kan hjälpa mig får min blogg bli min tillfälliga psykolog!

Hittills har jag haft de fullt upp med saker att göra under hela lovet! De har nog inte gått en ända dag där jag bara suttit hemma och tråkat! Kommer skriva om hela lovet på söndag eller måndag^^ så ni får nöja er med bilderna jag har tagit så länge^^

Ber om ursäkt för dålig kvalité på vissa bilder men de är inget jag kan göra ngt åt -.-

Från att ha fixat snyggt hår till att gå ut och de börjar regna!? Nu ser de bara skumt ut ju!

^^ Bilderna är från igår ^^

Han e så vacker! Så söt han e!



Bill är sötare och vackrare^^